Barcelonabon

Den där jävla hemlängtan. Och den kommer på så konstiga stunder och vid helt fel tillfällen. Jag har vart borta i tre veckor, snart fyra och då är det inte meningen att man ska börja känna sig såhär. Som om man vorde världens ensammaste människa. Men det gör jag, inte hela tiden, men ibland. och då är det inte roligt.

Missförstå mig inte nu, jag älskar livet här nere. Det är roligt med nya intryck och nya människor och det är verkligen något helt annat än det jag är van vid. Jag skulle inte vilja vara hemma heller för den situationen vill jag aldrig mer hamna i. Men så är man ju dum nog att fortsätta fastna där i tanken om hur allt skulle vara om man var hemma. Ja helt ärligt, allt är inte som det skulle vara här, det är bra och i vissa fall bättre, men inte alls så som jag hade förberett mig på att det skulle vara.

Så mycket nya intryck på kort tid gör att man blir trött, dessutom; med ett jobb, skola och en del fiestas så blir man tröttare. Man sover inte ordentligt, äter inte ordentligt. Och då blir det lätt lite fel. Man hänger inte med direkt. Jag är säker på att efter september har gått och jag börjat fatta att jag är i ett annat land så kommer det kännas bättre. Just nu ska allt bara vara så nytt och fashinerande att man är i gråzonen mellan semester och vardag.

Detta var mina tankar idag... kanske inte så roligt att läsa och mest för min egen skull kanske. Men när man sitter här med sitt knäckebröd med kaviar och kollar på bilder av ett höstfärgat Sverige och själv bor i en grå, smutsig, överbefolkad turiststad så börjar man faktiskt fundera.